När vi satt och drack kaffe hos svärmor kom en fråga upp om en bok Ingela läser, nämligen att fäderna tappar kontakten med sina barn efter en separation. Då undrar man varför det blir så och själv tänkte jag att papporna i det fallet blir ganska diskriminerade. Kollade för skoj skull lite statistik på SCB om ensam vårdnad och kom fram till att det endast är 10 procent av papporna som har ensam vårdnad om barnen.
Javisst, självklart är det nog deras eget fel i vissa fall men det är nog inte så stor andel tror jag.
Personligen tycker jag det är ganska konstigt när man läser om vårdnadstvister, där får man ju, eller i alla fall jag, uppfattningen att mamman alltid är prioriterad och ska i princip vara tung drogmissbrukare eller på annat sätt inkapabel att ta hand om barnet för att tappa vårdnaden men inte ens då är det självklart att fadern ska vinna. I mina ögon verkar detta vara ganska diskriminerande och vi som lever i ett jämställt samhälle, eller ska de bara vara jämställt åt ett håll och på vissa saker?
Nu tänker väl vissa "men alla löneskillnader och chefspositioner då?" och "Det är ju så lite kvinnor i mansdominerade yrken" Det ämnet kommer jag garanterat ta upp en annan gång för nu är det mat! ;)
1 kommentar:
sanningen är svår men visst är det många gånger diskrimentrnade mot män- när man hamnar i den sistsen, är det oftast till 99,9 % inga föräldrar som är polare.. inte just då, inte om barnen ett trätande om det ena och det andra dyker upp förståndet att tänka relistiskt, för sina barn existerar inte.
Barnen slits mellan mamma o pappa, men mamma är OFTAST den som har en närmare kontakt med sina barn.. var 99% procent hon som var hemma mestadels.. oftast hon som stannar i den gemensamma bostaden kvar alltså barnet vill "inte" välja men mamma har då den trygga utgångs punkten,
OSV.. Barnet kanske säger jag vill bo hos mamma, pappan kanske känder sig sviken och det får papporna att glida undan....
men alltid fins det undantag....
Skicka en kommentar