Hade tänkt äta när jag kom hem men det blev ändrade planer, ställde ner en bytta med lite överbliven köttfärs till vovven och Lea skulle prompt bråka med hon såklart. Efter ett antal åtsägningar satt jag och lillan nästan en timme i hallen där hon fick utbrott efter utbrott bara för att jag tyckte att hon skulle lyssna mer på oss. Treårs trots är ljuvligt… Förhoppningsvis gör hon kanske bort det värsta nu när hon är liten och hanterbar och inte när hon blir stor och Ohanterbar :) Fast å andra sidan blir det längre och längre mellan utbrotten, kanske lugnar ner sig ett tag. Hoppas kan man alltid, det är det man lever på, hoppet :)
1 kommentar:
ha ha ha man ska inte skratta men men små barn...hm......
Skicka en kommentar