Den frågan måste man ställa sig ibland och efter några minuters svärande i gråzonen valde jag att skratta åt eländet.
Jag skulle ju bara åka upp med soptunnorna men gud fader hade tydligen andra planer för mig, för tack vare den nyfallna snön var alternativet att dra upp tunnorna för hand borta, under 2 dm drevsnö…
Jaha, tänkte jag, då tar vi lill traktorn, den behöver ut och rastas lite.
Nähä, tänkte gud fader och så var det batteriet dött…
JAHA, då tar vi väl “stoorn”, fast jag hade ju tänkt slippa koppla om till skopan för att kunna ta tunnorna.
NÄHA, för den hade ju inte stått i motorvärmaren och efter några tappra försök dog batterierna även här!…
JAHA, på med snabbladdaren och i med motorvärmaren, vänta en timma och på´t igen. Nu må ni tro att det hände grejer! Den lille rackaren hoppade igång på ett halvt varv!
NÄHÄ!!! Då lyser laddlampan hånande rött i mitt ansikte så att jag själv såg samma färg!!!!
Det var då jag helt enkelt var tvungen att bara skratta åt allting och hör och häpna, efter en minut slocknande lampan, och med den mitt vrede över racklande maskiner och tunnorna kom upp till vägen.
Vad är då sensmoralen? Jo, skratta åt eländet så blir det kanske lite bättre. Om man sen säger att ett gott skratt förlänger livet, tror jag nog att det inte är helt omöjligt att jag kommer att uppleva nästa millenniumskifte i den här takten. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar